Testing
Välkommna till min klippbok.
Ett flertal av dessa klipp hittade jag då jag hjälpte till med korrekturläsning i
ProjektRuneberg
Mycke nöje!
För muspekaren över titeln i menyn för att få reda på källan.Christer
Gud, du vet bättre än jag själv att jag åldras, att jag en dag kommer att bli gammal.
Hindra mig från att bli pratsjuk och rädda mig framför allt från vanföreställningen
att jag måste yttra mig om allting och vid alla tillfällen.
Befria mig från lusten att blanda mig i alla människors angelägenheter.
Bevara mig från mångordighetens synd, giv mig vingar att snabbt nå fram till det väsentliga.
Skänk mig nåden att med takt och tålamod lyssna till andras bekymmer.
Men försegla mina läppar, om mina egna krämpor,
- de blir fler och fler och min lust att tala om dem blir starkare allt eftersom åren går.
Skänk mig den underbara insikten att det kan vara möjligt att jag har fel.
Gör mig lagom saktmodeig, jag vill inte bli ett helgon
- sådana kan stundom vara påfrestande att umgås med
- men en sur gammal kvinna är ett djävulens mästerverk.
Gör mig hjälpsam, men inte beskäftig, omtänksam men inte despotisk.
När man har en så enorm livsvisdom som jag tycker man att den inte kommer alla tillgodo
- men du vet o Herre att jag gärna vill ha några vänner till slutet.
Stockholm i mars 1917.
Vi taga oss härmed friheten att på nytt fästa den ärade allmänhetens uppmärksamhet vid vår firma.
Vi leverera:
Brännvin, konjak och punsch.
Vin och champagne af olika märken och kvaliteter.
Öl, bajerskt och pilsner, m. m., m. m.
Vår årsomsättning uppgår till omkring 160 millioner kronor, en summa sorn ingen svensk affär tillnärmelsevis kan uppvisa maken till. Vi sky heller ingen möda, då det gäller att anskaffa lämpligt råmaterial för tillverkning af våra varor. Enbart af detta lands jordbruksprodukter begagna vi milliontals tunnor -- enorma kvantiteter potatis och korn brännas och destilleras till brännvin. Detta är en af vår firmas stora meriter. Men vi kunna, nämna flera. Vi äro t. ex. en af landets största arbetsgifvare. Tusentals män och kvinnor finna sin utkomst vid brännerier, bryggerier och våra s. k. krogar af bättre och sämre slag. Särskildt sysselsätta vi stora skaror ungt folk af bägge könen på det sistnämnda platserna, och då omsättningen af denna personal -- dels på grund af en enorm hög dödsprocent och dels därför att de unga kvinnorna i stor utsträckning snart nog af andra orsaker bli olämpliga för sådana platser som de nämnda -- är mycket stor, göra vi härutinnan landet stora tjänster.
Vidare -- är det icke vår firma, som gifver poliser, domare, fångvårdare och sinnessjukhuspersonal största delen af deras verksamhet? Stängdes våra affärer, skulle en stor del af poliskåren komma att rekrytera de arbetslösas trupper, ocb de fängelser och sinnessjukhus, som till så stor kostnad uppförts för skattebetalarnas dyrt förvärfvade slantar, skulle komma att stå halftomma. Detsamma blefve förhållandet med fattighus och andra liknande institutioner. Tänk t. ex. på Frälsningsarmén. Denna organissations sociala verksamhet skulle säkerligen knappast existera, om den icke gåfves så mycket att göra genom de direkta och indirekta följderna, af vår firmas verksamhet. Fråga dess ledare, och de skola tvifvelsutan ge oss rätt härutinnan.
En annan stor välsignelse, som härflyter af vår rörelse taga vi oss också friheten påpeka -- vi göra nämligen ett betydelsefullt arbete för förhindrandet af landets öfverbefolkning. Detta icke endast därigenom att vi årligen befria samhället från många af dess sämsta individer, hvilka vi helt enkelt sänka i drinkarnas graf, utan på många andra sätt. Tänk endast på de tusentals drinkares barn, hvilkas hälsa undergräfves af brist på näring och vård och som dö i späda år. Tänk vidare på de många olycksfall med dödlig utgång och de många mord och själfmord, som alls icke skulle ha kommit att ske, om icke vår firma beredt väg och möjlighet för dem. Tänk slutligen på den skara, som vi genom våra elexirer räddat undan möjligheten uppnå en af många som normal betraktad lefnadsålder på 70--80 år.
Ännu en sak -- hur skulle en hel del af våra läkare reda sig, om vi ej skaffade patienter? Vi kunna invärtes och utvärtes förvandla våra kunders kroppar, så att de formligen blifva ambulerande patologiska museer. Är detta icke en vinst för vetenskapen?
Slutligen taga vi oss friheten påpeka betydelsen af vår firmas verksamhet i rent kulturellt avseende. Våra dotterbolag i andra länder kunna berömma sig af stora kulturbedrifter bland ociviliserade folkslag. Berömmelsen af att kultivera naturfolk är ju icke direkt vår, men vår kulturella betydelse inom vårt eget älskade fosterland är så mycket större. Och äro icke resultaten uppenbara? Hvilken fri och förnäm ton i samtalen åstadkommer icke våra varor? Huru hänsynsfulla, artiga och belefvade bli icke våra kunder! Hur höjes icke sedligheten af vår verksamhet!
*
Detta är nu i allra största korthet något om den välsignelse, som följt och alltid följer vår firmas verksamhet. I betraktande af den nytta, ni som enskild person och samhället som helt skall ha af att understödja vår firma, våga vi hoppas att få räkna eder som vår kund. Vi känna också våra öfverlägsna affärsprinciper tillräckligt för att våga påståendet, att om ni en gång blir vår kund, skall endast något alldeles särskildt kunna draga er bort från vår kundkrets.
Slutligen en varning?
På sistone har det yppat sig försök att bringa vår firma och dess verksamhet i vanrykte och misskredit. Den s. k. nykterhetsrörelsen torde vara alla våra gynnare väl bekant. Med uppriktig sorg måste väl hvarje sann patriot betrakta dessa utslag af en sjuklig fanatism. Vi »kunna icke afsluta detta upprop utan att uttala en varning för dessa kulturens och folkhälsans fiender, dessa ulfvar i fårakläder. Dessa lögnare säga att förbrukningen af våra varor utarmar landet och folket. Som svar på denna nedrighet bedja vi endast få peka på alla våra agenter i stad och på land. Och dessutom -- hur löjligt att tänka sig, att vuxna män skola lapa mjölk som dibarn, eller dricka vatten som kor, oxar och svin! Nej, vakten eder för våra fiender!
Köp af oss och drick! Alkohol är dödens vatten!
Med utmärkt högaktning
Alkohol & C:o.
Ja, nog är det roligt att rumla ibland
Och göra sin rund kring kärälskliga ställen,
Att sitta med rykande remmarn i hand
Och politisera förnumstigt i kvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
O, följde ej endast en morgon därpå!
Så lätt man om kvällen sig kände, så ung,
Och skrattsalfvor ljödo och sång hördes tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,
Som bure på hufvu't man konungslig krona.
Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,
Men gräsligt att dagen därefter stå opp!
Till vattenbuteljen man sträcker den arm,
Som sändes att hämta långt ädlare varor.
Och samvetet kvicknar, -- och Gud! hvilket larm
Af kopparslagarnes väldiga skaror!
Ja, nog är det ljufligt att tömma sitt glas,
Men dagen därefter är vattenkalas.
Hvad jordiska hyddan är bräcklig och svag!
Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!
Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,
En morgon lik denna nu väntar mig åter.
Ja, »dagen därpå» är hvar endaste dag;
Hvad punschen är stark! och hvad mänskan är svag!
Wilhelm von Braun, 1838
Framtidens frön ligga i nutiden. Betrakta vi den logiskt möjliga utvecklingen af dessa frön och bortse å ena sidan från den bibliska förutsägelsen och å andra från alla sociala frågor, deras inflytande och lösning, så låter sig lätt ett utkast göras till en tillnärmelsevis riktig bild af världens materiella utveckling i detta århundrade.
Framför allt kommer samfärdseln ätt nå en af oss oanad böjd. Bredspåriga elektriska banor komma att uppstå, på hvilka icke vidare rasslande tåg med rök och sot komma att röra sig, utan på hvilka var tionde minut ensamma palatsliknande vagnar afgå mjukt och ljudlöst, vagnar som med en hastighet af 150--200 km. i timmen på grund af en 50 cm. hög midtskena och större spårvidd icke kunna urspåra. På dessa banor tillämpas en zontariff, som enligt d:r Perrots förslag för en mark (90 öre) tillåter en resa genom hela Tyskland. Från Skottland till Ceylon, från London till Peking, från Petersburg till Kapstaden komma att i stället för de smala nuvarande järnbanorna, på hvilka vi, inpackade i lådor, tro oss resa bekvämt, världslinjer att uppstå med 10 m:s spårvidder och flerfaldiga skenor, som omöjliggöra hvarje urspårning och tillåta en oerhörd tåghastighet. På dessa komma med alla bekvämligheter inrättade hotell att röra sig, och mellan dessa eller fastkopplade bakom dem den flyttbara framtidsvillan. Byggd af aluminium-brons eller yxiumämmne med omvänd gravitationskraft eller också af papier maché, med mot värme och köld skyddande väggfyllning af celluloid, med en förtjusande liten trädgård och löfsal på det terassformiga taket, elegant inredd och naturligtvis med elektrisk belysning och uppvärmning men äfven med kylrör mot deri tropiska hettan, kommer denna villa att på åtta dagar kunna levereras fullt färdig till ett pris af tretill fyratusen kronor från berömda firmor. Därigenom blir privatmannen, ingenjören, den resande affärsmannen i stånd att förflytta sig till hvilken punkt som helst på jordklotet, utan att hustrun behöfver resa sig från sin plats vid detd på Ceylon, frånkopplas villan, skjutes in på en vacker plats och återvänder, efter längre eller kortare uppehåll, till säsongen i Berlin eller Paris. Att den med sitt innehåll på atlantångare kan forslas till ett kortare uppehåll under Nordpolens isberg eller till valfångstsporten vid Sydpolspassagen, är ju själfklart.
Och dessutom komma andra massivare linjer med hushöga magasin och reservoarer, med behållare af tusen kubikmeters rymd för säd, olja, vin, petroleum o. s. v. att ombesörja världshandeln, hvarvid de icke brådskande produkterna, såsom järnmalm, virke från Sibirien, granit- och porfyrblock, på många linjer, t. ex. från Polen till Peking (med undantag för Ural) framforslas med billigaste kraft, med de regelbundna vindarna. Liksom till lands komma äfven de förnämsta samfärdselvägarna till sjöss att allt mer skarpt begränsas, och det kommer att uppstå allfarsvägar på hafven, såsom t. ex. mellan London och Kapstaden, Bordeaux och Panama, New-York och Liverpool, belysta af på hvar femtionde sjömil fast förankrade, flytande fyrtorn af stål eller ännu bättre tobin-brons, hvilka genom hvitt sken åt ena sidan och rödt åt andra visa de fram och åter farande stora fartygen vägen, under det de smärre få hålla sig på hafstrottoarerna, det enda medlet att undvika sammanstötningar. Tillika komma dessa fyrtorn att tjäna till reservmagasin, upplysningsbyråer och räddningsstationer. Jämte farande palats och jättestora magasinsfartyg, som säkra för stormar regelbundet föra en kontinents produkter till en annan, komma världshafven att allt mer befaras af eleganta lustjakter, sådana jag skildrat i »Le Yacht de l'avenir» (Le Yacht. Paris 1884.) (framtidens lustjakt), hvilka, efterhärmande simbaggen, än lätt dansa på vågorna, än vid stormens annalkande, eller för att utforska djupets under, indraga segel och master och vattentätt tillslutna sänka sig ned på bottnen och kräla vidare, men som också, tack vare sina dynamomaskiner kunna gå upp på land för att med vindens eller elektricitetens tillhjälp på stålbanorna genomila länderna för att till sist på Nord- och Sydpolens inlandsisar inlåta sig på hetsiga kapplöpningar. Hvilken skillnad mot tillståndet år 1669, då det i England icke var en postskjuts i lag tillåtet att fara oftare än en gång i veckan eller tillryggalägga mer än 30 engelska (5 svenska) mil om dagen!
Därtill komma hissar på alla höga berg, hvarvid man sakta sväfvar uppåt i bekvämaste hisskorgar. I djupet åter, i Faluns 1,000 m. djupa järngrufva Troligen framtidsperspektiv! (Öfvers. anm.) och Vjeliczkas saltberg, i Mauna Loas och Kilimandsjaros kratrar komma dylika hisskorgar med asbestbeklädnad att nedstiga. Detta blir en höjd- och djupsport.
Äfven för turisterna blir det sörjdt på bästa sätt. Deras resor komma icke blott att mycket underlättas genom turistkort, som gälla ett år i sänder för alla samfärdsmedel i gamla eller nya världen, och å andra sidan genom hotellpoletter för full förplägning under tjugufyra timmar (i tre klasser: I blå, II röd, III gul), utan framtidens hotellägare komma att öfverbjuda hvarandra i lockande plakat:
Stort Spetsbergshotell. -- Konstmässigt uthugget i det jättestora isberget af de förnämsta arkitekter. Alltsammans blågrön och kristallklar is. Köldkur enligt prof. Pietets metod. Särdeles lämplig för bröst- och magsjuka. -- Unga, tama isbjörnar ombesörja uppassningen under noggrann uppsikt.
Luftkurorten Davalaghiritoppen: Nås under absolut säkerhet genom spiraltunnel. -- Komprimerad luft, skönaste utsikt i världen. -- Vid gynnsam väderlek dagligen luftskepp till Kalkutta.
Pansarjakthotell i Jungeln! För sportsmän. Rörligt med sextusen hästkrafters motor. -- Filialhus vid Tsadsjön. -- Till och med kvinnor och barn kunna därifrån när som helst utan fara skjuta på tigrar, vilda bufflar ocb noshörningar. -- Jaktutflykter i gallerbur med dynamopropeller.
Stort underhafshotell midt i det genom sin korall- och svampbildning så berömda Adriatiska hafvet. Från det af glas gjutna lilla hörntornet underbar utsikt öfver algskogar och stjärnkorallref. Dykardräkter med underhafsgevär städse i förråd åt gäster. Ständig förbindelse med hafsytan medels patentdykarklocka -- -- -- o. s. v.! (Skrefs 1895; underhafsjakter i dykardräkt äro just nu på modet i Amerika.)
Det är att hoppas att så småningom, i och med denna jätteutveckling af den i sig själf improduktiva världssamfärdseln, också ett rationellt åkerbruk kommer till stånd till uppfyllelse af det gudomliga budet: bruken jorden! Ty alla nationalekonomiska teorier och system kunna icke åstadkomma någon ändring i det sakförhållandet, att människan icke lefver och aldrig har lefvat af stenkol, gjutstål eller slipat glas, icke af handtverk eller konst och industri, utan hon behöfver säd, vin, olja, mjölk och kött till sin föda, ull, bomull, lin, hampa och läder till sin klädsel. Alltså måste åkerbruk, boskapsskötsel och äfven fiske skaffa mänskligheten dess järnfasthet. Då vore det ganska skönt, om folken också i stället för till evig fred blott ville förplikta sig till en femtioårig. Miljoner kraftiga ynglingar, som år ut och år in öfva sig i den ädla och dyrbara krigs- och mordkonsten, kunde då sysselsättas med nyttigt arbete såsom fordom, åtminstone delvis, de romerska soldaterna. De kunde först göra Mesopotamien feberfritt genom plantering af ett par miljoner eucalyptus (feberträd), sedan kanalisera landet efter gammal bepröfvad plan och till sist där bygga ett par världsstäder och några dussin andra städer, hvarigenom landet åter kunde bli hvad det en gång var, en världens kornbod och trädgård. Sedan kunde man på statens bekostnad i denna mellanfolkliga stat utplantera de hundratusen overksamma, improduktiva och på mångfaldigt vis efterblifna människor, som öfverbefolka våra länder och i dem icke längre få någon plats i solen. Sedan detta skett, kunde dessa regementen användas till återuppbyggande af Kartago och kolonisation af det en gång så fruktbara Nordafrika. Äfven här kunde några miljoner människor slå sig ned. Därpå kunde man ta itu med Saharas bevattning medels artesiska brunnar och plantera öknen med dadelpalmer (fransmännen ha gjort början med femhundra brunnar och en half miljon palmer), så att en säck af denna närande och hälsosamma frukt och grönsak blefve billigare än en säck potatis. Till sist hade man att ta itu med uppodlingen af ungefär hela Sydamerika, anläggning af vattenvägar och järnbanor i de oöfverskådliga skogarna mellan Orinoko och Amasonfloden och uppbrukningen af Pampas medels elektriska plöjnings-, sånings- och skördemaskiner. Sedan hade man icke att frukta öfverbefolkning på ett par århundraden. Man har nämligen beräknat att jorden, då den blir fullständigt uppodlad, erbjuder utrymme och bröd åt fyrtio gånger fler människor än den nu härbärgerar. Och till prydnad för världen och nytta för mänskligheten kunde slutligen några tusen miljoner fruktträd af de mest olika slag, från kokospalmen och bananen till vinpäronet planteras på öar och hedar, på prärier, stepper och bergssluttningar.
Dessa krigare kunde sedermera gräfva åtskilliga nyttiga kanaler. Först och främst Panamakanalen Är redan färdig. (Öfvers. anm.), hvarefter världens största stapelplats komme att uppstå vid denna knutpunkt för samtliga produkter från fyra världsdelar: Syd- och Nordamerika å ena och Asien och Europa å andra sidan, en spekulationens och penningens, vinningslystnadens och det materiella uppsvingets stad, äfven i andligt afseende en antipod till världens verkliga medelpunkt, Jerusalem. Men äfven från Bordeaux till Marseille, från Triest och Venedig till Genua, från Leith till Glasgow blefve breda kanaler såsom genare vattenvägar välgörande företag; likaså mellan Östersjön och Svarta, hafvet, mellan detta och Kaspiska och äfven mellan Svarta hafvet och Persiska viken. Paris, Berlin och Rom blefve, liksom London redan nu är, jättestora hamnstäder, skyddade mot fiendtlig landstigning medelst stålbepansring. Slutligen kunde åtskilliga storslagna broar af Yxium (framtidens metall) lämpligen utföras. Först, såsom man redan föreslagit, en bro öfver Engelska kanalen från Frankrike till England i tio spann, som hvart och ett sträcker sig öfver tiotusen meter med 150 m. höga bropelare, alltså lika höga som domkyrkan i Köln, hvarvid stålkablar, dragna genom hål i stålblocken, ersätta murbruk och cement. Sedan en bro från Italien till Sicilien, så en riktigt djärf och vacker, ungefär i ett spann, öfver Bosporen och likaså en från Indien till Ceylon och en från Gibraltai öfver till Marocko. Om allt detta svårligen kunde komma till stånd på detta sätt, så kunde ju alltid något däraf företagas af aktiebolag, som skulle lofva sina aktieägare vackra utdelningar.
Denna samfärdselns utveckling till lands och vatten har visserligen fått en oväntad afledning genom automobiler, luftskepp och flygare. Jag sade på sin tid att styrbara luftskepp voro praktiskt outförbara med våra då kända tunga ångmaskiner och först skulle förverkligas, när vi funne och kunde tillgodogöra oss ett ämne, som med mindre tyngd förenade betydligt större kraftutveckling. Vi ha funnit det i de explosiva oljorna, och en trehundra hästkrafters motor till ett Zeppelinluftskepp eller till motorbåten Zaritza väger med benzinförråd icke så mycket som en 10 hästkrafters ångmaskin med panna och vatten vägde förr i tiden. Däri ligger hemligheten af luftens eröfring. Men samtidigt betonade jag att herraväldet öfver luften på grund af oväder, virfvelvindar och till och med plötsliga stormbyar alltid blir mer problematiskt än herraväldet öfver hafvet, hvarför luftskeppsfarten aldrig kommer att uttränga de elektriska järnbanorna.
Näst efter samfärdselns utveckling blir det sammanslutningsprincipen som kommer att uppvisa häpnadsväckande frukter, ty vi ha knappt börjat få en aning om hvad det vill säga, när tiotusen människors gengar, inflytande och vilja koncentreras på ett enda mål. Äfven i privatlifvet kommer framtidsstaden att genomföra denna princip. Staden kommer att bli allt mer likformig och genom en enhetlig byggnadsplan och polis- och sundhetsförordningar danas till ett ståtligt kvarter. Likformiga byggnader, ända till tjugufem och trettio våningar höga, bli förbundna genom eleganta broar och lifräddningsapparater, och på deras terassformiga tak komma präktiga trädgårdar med bersåer och springbrunnar att uppstå, där det blir sed att aflägga besök hos hvarandra på 75 till 100 meters höjd öfver de åt affärslifvet öfverlåtna, helt och hållet med glas till skydd mot regn och snö betäckta gatorna. Ja, måhända komma enstaka framtidsstäder, till exempel vid Eufratbanan, att bestå af ett enda 150 m. högt och 1,800 m. långt huskomplex, stående under ett jättestort, kupolliknande glastak, blixtrande af förgyllda kopparspetsar, hvilka leda luftens och åskvädrets elektricitet till den oerhörda centralackumulatorn om 100,000 hästkrafter -- hjärtat, hvarifrån ljus, värme och kraft utflödar till hela byggnaden. Och till denna massiva affärsstad kommer den prydliga, bland löf och blommor dolda, af brons och glas uppförda villastaden att såsom nöjesstad bilda motsättning. Båda typerna hålla redan på att uppstå i Chicago och Arcachon. Allt mer närmar sig redan nu den moderna staden med sin afloppskanalisering, kretsloppet i sina vatten- och gasrör och sina nervliknande, från en centralkraftstation sig åt alla håll utgrenande nät af elektriska ledningar, människokroppens byggnad som sitt ideal. Alla dessa antaganden kommer framtiden vida att öfverträffa. Hur gjorde man sig icke för mindre än hundra år sedan lustig öfver de första järnvägarna: en äfventyrlig, förryckt idé, som man aldrig kunde på allvar omsätta i praktiken! Dessutom voro de farliga äfven for jordens frukt. Man borde genom en lag innesluta dessa banor inom höga plank! Och på samma sätt yttrade man sig om de första ångbåtarna. Ännu för femtio år sedan hette det: Ja, nog kunna de användas på floder och sjöar alltid men icke på hafvet, mellan Europa och Amerika äro de alltjämnt omöjliga. -- Människan är icke blott när det gäller gudomliga ting utan alltid och allestädes klentrogen.
Äfven i det dagliga lifvet och i hemmet komma sammanslutningens verkningar att göra soig kännbara. T. ex. genom afskaffandet af privatköken. År 2000 kan man icke fatta att i en stad med hundratusen invånare tiotusen tjänarinnor i tio tusen kök minst fyra gånger om dagen förbrukat tiotusen tändstickor -- således fyrtiotusen -- för att med möda och besvär göra upp fyrtiotusen små eldar i tiotusen spisar. På allt detta gick ju ett oerhördt kapital förloradt genom byggande af kök, till köksutrymme, köksspisar, kökskärl, bränsle och äfven till underhåll och lön åt kokerskor. Och ändå kunde man blott ofullkomligt och långsamt med buller och bång, sot, elak lukt, skulor, aska och allt slags affall koka det, som i en stor centralkokanstalt, i synnerhet med elektriska snabbkokare, kan ombesörjas ändamålsenligare, fortare, bättre och framför allt billigare för hela staden med högst tvåhundra kockar. Nu för tiden kan man se tanken genomförd på krigsskepp med sjuhundra mans besättning eller i folkköken, och i det nya riksdagshuset (i Berlin) kan man i ett alltigenom renligt rum vid en blank, 5 m. lång spis med två buljongskittlar, rymmande hvardera 320 liter, och öfriga tillbehör med få kockar bereda en festmåltid för tretusen deltagare, kokt på gas utan rök och sot. Betänker man att någonting sådant knappt kan åstadkommas i det borgerliga lifvet af trehundra kokerskor och i hvarje fall hvarken så snabbt, så godt eller så billigt, så synas sammanslutningens fördelar tydligt.
Det kan kanske intressera en husmor att föreställa sig denna framtidshushållning. Klockan sju på morgonen visar sig i en ram på väggen i teleskrift allt efter abonnemang matsedeln I, II eller III, upptagande femtio rätter till tio pfennige (9 öre) portionen. Frun väljer och knackar medels elektricitet ut det antal rätter, som enligt abonnemanget tillkommer henne. Klockan fem på eftermiddagen (kl. tolf ätes kall lunch) ringer det i det eleganta matskåpet. Där står, uppskickad med elektrisk hissapparat, den utsökta maten. Efter måltiden sättes servisen in i skåpet och bortföres åter lika hemlighetsfullt. Så enkelt! Dessutom vet framtidsfrun alltid noga hur mycket hon ger ut för den dagliga födan, och herrn kan icke längre beklaga sig öfver dålig och försenad matlagning. Bostaden förblir snygg, och frun kommer till sist också att finna sig i att kokerskan är afskaffad. Ja, hvad skola då vi fruar taga oss till med vår tid? ropar kanske en och annan. Nåja, våra mormödrar trodde också en gång, att om de icke själfva spunno och väfde hela sitt linneförråd och en eller två gånger i veckan bakade bröd och tillika höllo stortvätt och strykning, så skulle deras lif bli tomt och ändamålslöst. Fruntimmer kunna alltid konsten att sysselsätta sig med mycket eller med litet. Ätt det i framtidshemmet icke kan bli tal om sådana vidunderligheter som tvätt och strykning är klart blott och bart genom pappersunderkläderna; snarare kommer ett äkta tvättkar eller ett strykjärn att dyrt betalas af antikvitetshandlare eller kuriositetssamlare.
Äfven med afseende på uppvärmning af bostäder stå vi med våra ofullkomliga, rökande, sotiga och luktande, aska och slagg efterlämnande ugnar vid uppvärmningskonstens abc. Stora, präktiga glober af opakglas, riktiga solar för våningen, i hvilka, som ofvan antydts, medels elektricitet sönderdelat vatten, brinner, bli den absolut renliga, reglerbara uppvärmning, som påsläppes blott genom en tryckknapp. Och den kommer icke att låta länge vänta på sig; kaminer och skorstensfejare bli snart afskaffade, och i bilderböcker komma våra efterkommande att med en viss skygghet betrakta dem såsom ett hemskt bihang till »det oupplysta nittonde århundradet».
Med anledning av de krav på lördagsstängt på Systembolaget som framställts från företagets anställda, vill jag som representant för spritlangarna uttrycka min tillfredställelse för den framsynthet som den fackliga organisationen visar i sitt stöd för detta.
Kravet på lördagsstängt har under många år legar oss varmt om hjärtat och jag är säker på, att jag har alla kollegor i vårt avlånga land med mig, då jag önskar Systembolagets personal lycka till med sin aktion för lördagsstängt.
Samtidigt vill jag tacka de systemanställda för det goda samarbete som råder mellan våra båda kårer.
E. X. Plorer* Svenska LangareFörbudet.
Inbjudande.
På kyrkogården i Brothesay i Skottland läser man
på en grafvård följande inskrift: "Denna sten är upprest
af Jenny B. till minne af hennes man, Henry B. — Den
som kommer till mig, stöter jag förvisso ej tillbaka."
Detta är utan tvifvel uppmuntrande för hvilken som
helst som har lust att fria till enkan.
Ett ärligt frieri.
En gammal vicomte, som nyligen friade till en af
de rikaste arftagerskorna i Paris, sade mycket frankt:
"Mamsell B—, jag är mycket gammal och ni är ganska
ung; vill ni göra mig den äran att bli min enka?"
En skål.
På en herrmiddag föreslog en af sällskapet följande
skål: "Jag dricker för det täcka könet på båda halfkloten!"
— "Och jag," utbrast en annan, "jag dricker för
de båda halfkloten på det täcka könet!"
PARTIERNA äro bastarder af friheten och tyranniet. Deras moder är omröstningsurnan, hvilken med alla sina brister dock vill vara den individuella friheten kallad till vapen att värna den allmänna friheten. Men ett parti nöjer sig icke härmed. Det samlar och organiserar sig i ändamål att vinna makten för sin uppfattning, hvilket för partiet betyder makten för sig. Makten är således partiets rätte fader och upphofsman, denna makt, hvilken ofri i sig sjelf emedan han förnekar andras frihet, är den allmänna frihetens svurne arffiende. Detta, att uppställa makten såsom sitt mål, är, oaktadt alla fraser, all värme för sak, all tro på egen oegennytta, i verkligheten att förväxla min frihet med allas frihet och nedsätta omröstningsurnan till notvarp för sjelfviskheten.
Invänder man, att makten i ett fritt land är ett utflöde af folkviljan, alltså frihet, så kan man ej därför påstå, att partiet är folkviljan. Partiets innersta mening är tvärtom att undanskjuta alla öfrigas vilja för att bereda utrymme åt någras. Äfven på denna väg hamnar ett parti i ofrihetens ohjelpliga återvändsgränd.
Invänder man åter, att partiet vill samla, diskutera och klargöra folkviljan, så är dess synpunkt från början snedryckt, emedan allt ses från en sida. Och vill man försvara partiets berättigande därmed, att motpartiets synpunkt är lika ensidig och att det rätta bör framgå just ur kampen mellan dessa två motsatser, så vore detta riktigt, om endast meningarna brötos emot hvarandra, men detta kunna de göra utan parti. Där två partier kämpa, är meningen bisak och makten hufvudsak.
Ofriheten ligger så djupt rotad i hela partiorganisationen, att partiet är tvunget döda all individuel frihet inom sig sjelf. Intet tyranni är hårdare, än partidisciplinens. Endast sträng lydnad betryggar segern. Ledarne framlägga vallistan. Men, -- invander en rebell bland valboskapen, hvilken föses som fårskockar till urnan, -- detta namn på vår lista är ovärdigt, dess bärare oskicklig, opålitlig, vanryktad! -- Tyst! -- Denna åtgärd är orimlig, opraktisk, orättvis! -- Lyd! -- Och boskapen går till urnan med eller mot sin öfvertygelse för att dock vinna något, partiets seger, makten.
Utom partiets seger finnes ett annat motiv, motpartiets nederlag. Partiledarne veta ganska väl, att detta senare motiv är ofta starkare än det förra och begagna det skickligt. Meningsstriden färglägger i partisyften alltid personerna. Ett namns färg, verklig eller förmodad, är vanligen afgörande. I England och annorstädes uppställa dock valkandidaterne sitt program före valet. Här röstas på namn, som färdiga matas i de röstande.
Listan uppgöres och diskuteras på förhand, antingen i partiets ledande byrå eller i en krets af pålitliga valmän. Motpartiet agiterar, minsta splittring kan förorsaka ett nederlag. Bort med de odisciplinerade, det vill säga de sjelfständige, som våga tänka och handla efter egen öfvertygelse! De äro »vildar» och lyckas, klämda mellan partierna, sällan att frambringa annat än stänkröster. Funnes icke partiet, skulle de sjelfständige kunna sluta sig tillsammans i en gifven fråga och göra sig hörda. Men för partiet är frågan, lika som fäderneslandet, bisak och partisegern hufvudsak.
Ofrihet genomsyrar hela partiet. Ledarne själfve, som låta sina dockor dansa på trådar, bero i sin ordning af massornas medhåll och måste dagtinga med sin öfvertygelse för att behålla ledningen. Såsom alla tyranner utslitas de fort. Det är sällsynt och fordrar en lika sällsynt begåfning, att en gammal ledare som Gladstone, förmår hålla partiets tyglar till ålderns yttersta gräns. Vanligen uppstår om några år ett yngre partikotteri, radikalare i sin färg och hänsynslösare i sina medel, för att utäta de gamla ledarne. Tiden har vuxit ur sin gamla tröja och fordrar nye män för nya idéer. Riktigt, men ej hela sanningen! Ty därtill måste läggas den yngre generationens otålighet att ärfva makten. Beständigt och åter beständigt makt. Hvar är fäderneslandet?
Man förstår, att lika åsigter vilja gruppera sig och strida tillsamman. Detta är massornas tyngdlag och betingar framgången. Därförutan skulle viljornas anarki vara åsigternas anarki och en allmän mening otänkbar. Men att strida tillsamman för en allmän fråga är ännu icke parti. Åsigterna kunna förena sig i en fråga och skilja sig i en annan. Partiets rätta kännetecken är just sammankopplingen af olikartade frågor under ett gemensamt fältrop, detta må hafva eller icke hafva något med frågan att skaffa. Alla säga sig vara ense i sak, men när afgörandet kommer, tager partifärgen åter ut sin rätt, och den dugligaste representanten får vika för hvilken snobb som helst, endast han bekänner den rätta färgen.
Är denna partiboskap värdig att rösta om sitt lands väl eller ve?
6/11 1890.
Tiden ilar. Hvem behåller Jemt sitt unga vackra skinn? Re’n i tidens protokoller Skrifs jag såsom gammal in. Från den muntra ungdomsscenen Är jag redan hvisslad ut, Gikten håller hus i benen, Ryggen börjar gå i kut. Ack! Jag sörjer derför svåra, Tiden har så fasligt brådt! Pannans hvalf har mången fåra, Håret redan går i grått. Lockar, hvaraf förr jag skrutit, Mörka såsom nattens sky — Ack! i hjessan, der de sutit, Tittar ett förargligt ny. Munnens ros är ej densamma, Mången tand fått permission, Blek mot förr är ögats flamma, Kinden stöter på citron. Ack! den sorg är djup och bitter, Och den enda tröst jag har, Är, att bland ruiner sitter Näsan ograverad qvar. |
Nej besitta, om jag ljuger! Jag vill blifva ung på nytt: Ungkarlslifvet icke duger, Man blir både lam och lytt. Ack! jag kunnat längesedan Fått en flicka skön och ung: Pengar har jag allaredan Samlat i en duktig pung. Topp! jag vill peruken svärta, Borsta opp min bästa frack. Redan har jag mun och hjerta Fulla utaf o! och ack! Kärlek, kärlek vill jag söka: Lifvets fröjd har vaknat opp, Och som tomtegubbar spöka »Lefnadslust och mod och hopp». Länge har jag guldet vaktat Helst af allt på jordens ring, Kärlek som ett noll jag aktat, Flickan som ett lumpet ting. Ack! hur grymt att ångren röna För de villor, man begått? Unga, dyrkansvärda sköna! Jag försona vill mitt brott. Hvar är käppen, hvar är kappan? Här är ord och inga svek! Hufvudstupa utför trappan Vill jag ut på friarlek. Hur mitt hjertas längtan brinner, Det kan ingen dödlig se; Säkert är, så fort jag hinner, Gifter jag mig ett-tu-tre! |
När Dionysos ännu var en liten pilt, så berättar sagan, gjorde han en resa till Naxos, dionysoskultens gamla hemort. Då vägen var lång, blef gossen trött och satte sig ned på en sten för att hvila. Medan han satt der och skådade ned på marken framför sig, såg han, hur en liten ört sköt upp vid hans fötter. Han fann henne så vacker, att han strax beslöt taga henne med sig för att plantera henne. Han tog upp henne ur jorden och förde henne med sig. Solen brände hett, och han befarade derför, att hon kunde vissna, innan han kom till Xaxos. Då hittade han ett fågelben, satte örten deruti och fortsatte vandringen. Men i hans hand växte hon så fort, att hon kröp fram ur benet i båda ändarna. Då hittade han ett ben af ett lejon och satte örten deruti. Men inom kort växte hon äfven ut ur sitt nya förvaringsrum. Då fann han ett åsneben, som var större än lejonbenet, och satte lejonbenet med örten deruti. När han sedan kom till Naxos och ville sätta plantan, fann han, att hennes rötter slingrat sig fast omkring så väl fågelbenet som lejon- och åsnebenen. Han kunde ej lösgöra dem utan att skada örten och nedsatte henne derför, sådan hon var, i jorden. Hastigt spirade hon nu upp och bar till hans stora glädje de härligaste drufvor, hvaraf han beredde det första vinet och iskänkte det åt menniskorna. Men hvilket under!
Då de först drucko, blefvo de lätta som fåglar,
då de drucko mera, blefvo de starka som lejon, och
då de drucko ännu mera, blefvo de -- såsom åsnor.